Löpträningen går ganska bra (för att vara mig). Ett gäng halvmil i veckan kubbar jag, med bättre och bättre resultat för varje gång nästan. Å så spinnar jag ett par gånger i veckan också. Konditionsaktiviteter är min grej tror jag. Jag tycker det är skjutmigihuvudetupprepadegånger-tråkigt att lyfta skrot på gymmet men när jag står på bandet eller sitter på cykeln och pulsen börjar komma igång känns det riktigt behagligt. Alla tankar försvinner och demonerna är som bortblåsta. I.a.f för en stund.
Igår tänkte jag ha en svulladag hemma i soffan. Det hela började bra med glass och lite ostbågar (de där gula jävlarna innehåller över 500kcal per 100g!!! [ja, jag har börjat räkna kalorier]) men sen kom samvetskvalen översköljandes som en tsunami. Jag drog upp till gymmet med min sockerstinna lönnfeta kropp och ställde mig på bandet för att göra bot. Min vidriga kropp behöver straffas för sitt syndande. Likt Silas i Davincikoden förtjänar den späk. Så enkelt är det.
Idag kändes benen lite möra så jag fick den briljanta idén att spinna lite på egen hand. Jag brände mig en egen entimmesskiva med GRYM musik och frågade snällt om jag fick låna spinningsalen på iForm. Det fick jag. Cykelbyxa på! Inget babianarsle här inte!
Då kom två av de som brukar cykla på måndagspasset och frågade om de fick vara med. Hej hej prestationsångest! Men eftersom de var väldigt snälla och ödmjuka kom de med glada tillrop trots att jag knappt kunde andas, än mindre prata! Instruktörskarriär?
Snart ska jag in å träffa Vemund m.fl. för att synda lite mer. Då vet vi vad som väntar i morgon igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar