Arbetsdagen börjar lida mot sitt slut. Slitaget börjar sätta sina spår. Hjärna och kropp förfaller snabbare än bananer från Lidl. Moulifilmen är i det närmaste klar. Snart blir det middag med Eitil och Henke + moms. Tills dess laddar jag batterierna med Paul Kalkbrenner på hög volym (tack Eitil). Kammakargatans finest vaknar till liv igen. Det kan ha lite att göra med att jag länsade vinkylen.
You can sleep when you're dead.
