STOCKHOLM LIGGER ÖDE OCH VÄRLDEN HÅLLER ANDAN

Slösurfade runt i natt. Gluttade. Luskade. Smygkikade. Men helt utan samvetskval. Folk lägger ut märklig information helt öppet för alla som ser om de råkar snubbla in på, låt oss säga, en facebooksida. Jag vet att min blogg har handlat mycket om facebook nu men bare with me!

Personen jag hamnade hos via en gemensam vän hade bl.a följande under "Activities and Interests":

• Sverigedemokraterna i riksdagen - Ja tack.

• Jimmy Åkesson

Det slog mig hur vidrig mänskligheten är. Att folk röstat på rasister vet alla, men att öppet stå för det chockerar mig fortfarande en gnutta. Såklart har jag min bild klar för mig i huvudet. Fördomsfullt va? Mycket likt de rassar som röstat på SD, men med skillnaden att jag inte tänker försöka utvisa den här rassen.

I mitt huvud ser jag dig glasklart. Du lilla inskränkta människa. Du som inte riktigt har förstått. Du som inte riktigt har koll. Inte har tillräckligt IQ. Ser på dig med avsky. Ser din rädsla. Ser din desperation. Ser ditt rätt misslyckade liv. Jag ser ner på dig. Och allt detta p.g.a en statusrad på en hemsida. Denna lilla kodsnutt har gett mig en helhetsbild av dig. Jag fördomsprofilerar dig och jag ser ner på dig. Något som i.s.f. skulle betyda att jag står över dig. Mer om det senare.

När jag är ute och går funderar jag. Mycket. Förutom att försöka få bort en aning av mitt vidriga fett så fungerar mina powerwalks som ren terapi och hjärngympa. Just denna morgon tänkte jag mycket på personen från internet igår. Personen som med sin lilla textsnutt fått mig att reagera. Att bli förbannad. Att vilja tvåla till honom.

Jag promenerar på. På vägen ligger en flaska. En uppdrucken (eller för den delen vaskad) Coronaflaska. Den ligger mitt på gatan. Jag tittar på den. Ser den på rätt långt håll. Mitt tempo är bra och jag kan känna hur jag svettas på ryggen. Jag kommer närmare och närmare flaskan. Jag passerar flaskan. Låter den ligga kvar. Låter den ligga kvar trots att jag under de närmaste 30 sekunderna tänkt på att det är dumt att flaskan ligger där. Tänkt att om det vore jag som kom körande hade jag garanterat råkat köra på den och fått punktering. Men flaskan ligger kvar. Allt jag hade behövt göra var att böja mig ner en aning, ta upp den, lägga den åt sidan eller ännu hellre slänga den i papperskorgen som kom vid nästa korsning. Men jag lät den ligga. Går vidare.

Då slår det mig.

Kanske är det så som vår rasistiske vän reagerar på det mesta i livet. Man vill inte se. Man vill inte ta i obehagliga saker. Inte göra något om det inte direkt krävs för att förbättra ens eget välbefinnande. Någon annans problem. Det är inte JAG som lagt flaskan där så vad fan ska jag ta upp den för? Hans beteende kanske är exakt som mitt. Vi har bara lite olika inriktningar. Något i våra hjärnor eller vår uppväxt har fått oss på lite olika spår men absolut i samma tunnel. Jag kommer på mig själv att skämmas för den banala lilla handling jag lät bli att utföra. Absolut ingen biggie, det vet jag. Men ändå. Vill jag vara den där människan? Och svaret då? Jag ÄR den där människan. Jag skulle fortfarande kunna göra någonting åt det. Jag skulle kunna ta mitt lönnfeta arsle ur soffan där jag nu halvligger och skriver detta för att gå bort och ta upp flaskan. Men det kommer inte hända. Det vet vi. Action-Reactionpåverkan är för liten.

I min brist på handling kan jag se ett uns av hans liv i mitt. Kanske en aning inskränkt, misslyckad, någon att se ner på, inte riktigt koll, inte tillräckligt med IQ. En liten, liten aning alltså. Jag inser såklart att det bara handlar om en jäkla flaska.

Men tänk om det handlar om mer?