Jag lever mitt lilla plastiska liv online. Det är inte många minuter om dygnet då jag inte kan ses på Facebook eller iChat. Kamrater i kött och blod är ett minne blott. Jag är digitalt social. Jag är digital sociopat.
Att se kamrater online ger mig trygghet på något sätt. Ett elektroniskt bevis på att de lever. Jag sitter som en flygledare och överblickar allt som händer. Men istället för taxande 747:or och landande Airbussar är det statusrader, RSS-flöden, twitterinlägg och blogguppdateringar som övervakas. Ett kontrollbehov helt utan möjlighet till kontroll. Förutom att logga ut då förstås. Som om det skulle hända. Troligt.
Jag ÄR social. Jag hinner bara inte socialisera. När jag väl gör det har jag fantastiskt roligt. Jag älskar mina vänner och oftast mina vänners vänner. Jag har även digitala vänner. De är faktiskt mina vänner, det står så på Facebook. Idag har jag 1006 vänner. En del av dem har jag aldrig träffat. Av någon anledning har jag inte ens pratat med dem. Ändå är de mina vänner. Och det är faktiskt helt OK. Vi har blivit vänner p.g.a att vi känner att vi kommer ha någon form av utbyte av varandra. I mitt fall handlar det nästan alltid om jobb i någon form. Det ska tilläggas att digitala vänner kan vara samma sak som verkliga vänner. Jodå jag har sett det på riktigt.
Jag är online.
Att sitta sent och arbeta är inte lika isolerande som det var för ett par år sedan. Mina kamrater är med mig. Ibland med glada tillrop. Ibland med hån och spydigheter. Oftast med hån och spydigheter. Jag gillar mina vänner. Både de av fläsk och de av ettor och nollor.
1 kommentar:
Absolut klockrent inlägg, en spegling av den moderna teknikens nedbrytning av det sociala livet :) Nästan så man längtar tillbaka till den ljuva ungdomen då man verkligen umgicks med varann istället för som nu där man kanske skriver nåt kul, spydigt eller i annonymitetens tecken trycker på en gillatumme ;)Fanns det en här skulle jag nog trycka på den...skitbra blogg btw :)
Skicka en kommentar