Det kommersiella har inte riktigt lyckats hålla fast sitt grepp kring mig. På något sätt har jag slunkit ur bojor av kom-och-köp-konserverad-gröt och rep av ta-två-betala-för en. Lyckats nästla mig ur handfängsel av just-nu, krupit bort från det-är-så-kul-med-toffefe.
Hela huset är fullt med verk. Och värk. Mina verk. Jag har gjort en tavla. Faktiskt flera. Helt utan att trampa i klaveret. Utan att klanta mig. Vardagsrummet är fullt av dem. Stora och små. 01, 02, 03, 04 - alla byxor äro dyra. Frågan är hur dyra. Hur i helsike prissätter man konst? Är det kommersiellt att sälja som konst. Ja, antagligen. Det är väl det som liksom är kommersialismen. Att sälja. Att köpa. Undrar om någon kommer köpa eller om de får fungera som vindskydd på terassen i sommar. Jag tror att det är rätt bra att skruva i för spännramarna är duktigt tjocka.
Mina verk. Min värk. Är detta verkligen värt att visa upp eller är det lite som när en tonåring skriver en låt för en tjej han är betuttad i (bra ord föresten) och spelar den inför alla en sensommarkväll i skärgården framför en öppen eld. Ni vet sådär genant, men man vill inte säga något för innerst inne vet man att det tafatta försöket att leka artist faktiskt grundade sig i någon form av äkta känsla. Men ack så genant ändå. Om han bara kunde sluta yla. Vem fan använder orden kisses and caresses i en vers. Käft innan jag tar din lilla ostämda gitarr och bankar den i huvudet på dig tills varenda låttext av Guns&Roses och Whitesnake för evigt suddats bort. Nog med minnen från förr. Känner att jag glider lite från ämnet. Värk. Vågar man? Ska man? Kan man? Magsår.
Mina huvudverk. För stunden.
P.S. Gitarrspelaren i texten har inget med min lillebror att göra. Allt han tagit i har blivit underbar musik, utom en period på nittiotalet då han var korkad nog att spela i ett band som hette Scapegoat där en viss kommersiell konstnär var trummis. Stackars föräldrar. Tror jag ska kompensera med att tvinga på dem min konst.
