Det är söndag. Jag sitter på morgonflighten till Wien med slutdestination Florence. Det är tidigt. Jag har sovit dåligt. 20 000 meter över marken brukar vara rofyllt. Det är bara jag och molnen.
...Och vad som känns som tvåtusen skrikande ungar. Inte nöjd.
Visst är det trycksatt i lastrummet? Då borde man kunna checka in snorungarna på Arlanda. Fine, de kan få gå som ömtåligt gods, men där tar daltandet slut.
Stolen skakar av det lilla äcklets sparkande bakom mig.
Min assistent fäller försiktigt ner sin stolsrygg en aning.
- Ursäkta! Jag har småbarn här, kan du fälla upp din stol!
Pappan i sätet bakom kommenderar drygt.
- Ursäkta, kan du och ditt vidriga kissluktande barn kliva av? Hoppar ni nu tror jag att ni landar mitt i McDonalds bollhav i Köln.
Givetvis säger jag inte detta. Men tänker.
Stolen rister till med 3,5 på richterskalan när den misslyckade aborten dunkar sin enorma vattenflaska i nackstödet.
Är det fel att berömma Fritzl för väl genomförd barnavård?
Sa jag att jag sov dåligt inatt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar