Upp som en sol, ner som en pannknackning. I en hög av mjukt äter jag min lättkesella och äpple utan ett uns av smaktristess. Vilket är konstigt. Men bra. Och smidigt. Jag har inte gjort en seriös middag på månader om man räknar bort de tillfällen då det har varit gäster här. Vilket också är konstigt. Att jag har gäster alltså, inte att jag inte lagar middag.
Socialt är jag mer eller mindre ett vrak. Umgänget med nära och kära är minimalt. Med missade samtal från både vänner och familj stånkar jag på med hopp om att komma över krönet.
Jag kan se ljuset, Jonatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar