...eller "Með Suð Í Eyrum Við Spilum Endalaust"... Isländska är vackert. Antagligen ett av världens vackraste språk. Kombinera detta med det isländska bandet Sigur Rós (Moder jord, om jag inte minns fel) så får du en känslomässig upplevelse utan dess like.
Känsla förresten. Finns det någon starkare känslomässig drivkraft än musik? Nej. Frågan var retorisk. Musik kan få mig att känna mig oövervinnelig, överlycklig, sorgsen, arg. Hela registret.
Ta bara Anthony Hopkins (& the Jonsons) med "hope there is someone". Sentimental men upplyftande. Helt utan att bli pretentiös larvig i sin sköna smörighet.
Eller Esbjörn Svenssons Trio (vila i frid), en trio som skapade den absolut starkaste jazzen Sverige hört under senare tid. Både experimentella udda spår men även fantastiska mjuka stycken. Ett måste för alla er som inte än prövat.
Eller Familjen med "Det snurrar i min skalle". Skånsk elektroglädje till den milda grad att nackhåren reser sig.
Listan kan göras lång; Trummor & Orgel, La Roux, Chrystal Castle, Télépopmusik, Imogen Heap, Thomas Andersson Wij, Bo Kasper, Frida Öhrn, Freddie Wadling, Deat Cab for Cutie, Cloud, The windupdeads, Coco Rosie, Iron & Wine, Melissa Horn, Seasick Steve, Angus & Julia Stone. Alla med talangen att väcka känslor. Starka.
Text och toner är kattens potatis.
Utan musik är inte livet värt ett skvatt.
Djupt värre. Hur tar man sig ur detta nu då...
...nämen vilket väder vi har!
Joråsörrusåatt...
