Vad är saken med folk som använder facebook som ett terapeutiskt verktyg?! Jag har under senaste tiden läst det mest privata från både den ena och den andra. Det kan vara pubertala gråt-ut eller snack om ens dumma pojkvän (eller flickvän, fast just det har jag inte sett någonstans ännu).
Oftast rör det sig om mina yngsta FB-vänner, de som är lite emo-muppiga. Men absolut inte alltid. Det kan vara mina jämngamla vänner som i pinsamma inlägg, drypande av desperation och bekräftelsebehov, talar om hur orättvist de blivit hanterade och hur svart livet är.
Vad är grejen? Är det verkligen en smart idé att spy ut sitt mest deprimerade innersta inför arbetskamrater, chefer, vänner, familj och ragg? Bajsar dessa personer med öppen dörr också?
Svaret på om det är en smart idé är såklart "nej". Ingen vill veta vart du köpt din tröja och framförallt vill ingen matas med hur ont det gör när knoppar brister.
Facebook är ingen bra terapeut, för allt du får tillbaka är vad dina vänner ätit för stekig lunch på Riche, vad de besökt för hett evenemang eller hur mycket plutande med munnen ett mänskligt ansikte kan åstadkomma innan huden får sprickbildning.
Kan vi inte bara enas om att använda FB som det ytliga och enkla verktyg det är? Kanske en rolig anekdot om en hudåkomma man haft. Kanske en bild på ett lamadjur? Kanske ett återberättande av en händelse på Statoil i Haninge?
Bilden har inget med artikeln att göra, den är hämtad ur ett av mina delirium framkallat av alvedon, flux och fönsterputs.
